Bakgrund

Det finns ett instrument som vi alla bär på: den mänskliga rösten. Den följer oss genom hela livet som ett redskap för tal och sång – en självklar resurs för stärkt självförtroende, välbefinnande, inkludering och lärande. Men verkligheten för många barn som växer upp i Sverige ser helt annorlunda ut. De flesta barn har en naturlig lust att sjunga, men musikens roll i skolan har nedgraderats, och många barn ges inte fullgoda möjligheter och förutsättningar att använda sina röster.

En omfattande rapport från WHO (2019), baserad på mer än 900 publikationer från medlemsländerna, visar bland annat hur sången och möjligheten att lära sig ett instrument förbättrar språkinlärning, läsförmåga, koncentrationsförmåga och uppmärksamhet. Även om det aktuella kunskapsläget indikerar tydliga överspridningseffekter från barns sångutveckling till andra områden har sångens utrymme i skolmiljön minskat. Likaså utsätts de estetiska ämnenas betydelse för regelbunden degradering, trots att den barnkonvention som nu är lag ska garantera varje barns rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet, därtill ha frihet att ta emot och sprida information och tankar av alla slag – i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet själv väljer (artiklarna 13 och 31).

Forskningen talar sitt tydliga språk: vi behöver använda våra röster för att må bra, för psykisk hälsa och välbefinnande, för identitet och stärkt demokrati, men också för att musikens kraft har effekter som vi alla kan relatera till i vår känslovärld. Som vuxna är det vår uppgift att säkra barns tillgång till det instrument vi alla bär på – den egna rösten.